Back

ⓘ Videovåld




Videovåld
                                     

ⓘ Videovåld

Videovåld var ett begrepp som innebar att vissa videofilmer kunde vara alldeles för våldsbenägna. Våld förekommer i många typer av media, och kallas tillsammans för underhållningsvåld.

                                     

1.1. Videovåldet i världen Storbritannien

En liknande term på engelska var "Video nasty", som användes i Storbritannien under 1980-talet, och ledde 1984 till att Video Recordings Act 1984 antogs.

                                     

1.2. Videovåldet i världen Sverige

"Videovåld" var ett vanligt begrepp i Sverige under 1980-talet. Tidigare, då bara biografer och från 1950-talets mitt och Sveriges Television SVT, visade film offentligt i Sverige, kunde statsmakterna enklare reglera underhållningsvåldet och klippa bort det som ansågs olämpligt. Videovåldet var ett omdebatterat ämne på Sveriges socialdemokratiska arbetarepartis kongress 1984.

                                     

1.3. Videovåldet i världen Studio S program och efterföljande debatt

Den 2 december 1980 visade TV-programmet Studio S i SVT ett program om våldsfilmer på videomarknaden, med utdrag ur filmer som Eaten Alive, The Boogeyman, Terror, Verktygsmördaren och Dödens mannekänger men den mest uppmärksammade filmen blev Motorsågsmassakern The Texas Chain Saw Massacre från 1974 som kom att bli en symbol för begreppet "videovåld". I programmet togs också upp att minderåriga barn tittade på Motorsågsmassakern och andra våldsrelaterade filmer, något som programledaren Göran Elwin menade föll under brottsbalken kap 12, 16§ från 1949. Skolan Skiftingehus i Eskilstuna samt två skolor i Örnsköldsvik meddelade att de tänkte bojkotta läromedel från Esselte om de inte upphörde med försäljning och uthyrning av videovåld.

Sveriges utbildningsminister Jan-Erik Wikström fp var mycket upprörd över videovåldets förekomst, citerade Bibeln Matteus 18:6, kritiserade Sveriges Radio SVT:s dåvarande moderbolag för att i programmet visa utdrag av filmerna och menade att man kunde ha illustrerat frågan utan att "ytterligare sprida våldet". Han riktade en vädjan till distributörerna "Sluta med er verksamhet! sällan hade sett de här filmerna. Så på det sättet blev det ju en ganska högljudd debatt av en ganska okunnig skara."

Stig Linnell, reporter på Studio S, kallade Filmkrönikans inslag för "Ohederligt och manipulativt". Programchefen Susanne Reich avfärdade Linnells kritik av Filmkrönikans reportage som stolliga konspirationsteorier och skrev att "Lögn, fejk och videovåld är en passande titel för den arbetsmetod som Studio S praktiserade."

Efter intervjun fick barnen 200 kronor var samt ett McDonalds-besök.

2010 kommenterade Peter Eliasson Studio S -programmet i en krönika i Skånska Dagbladet: "I slutänden är helheten ogenerat manipulerande och styrd, vilket självklart gör att debattelementet helt saknas. Jag har inte sett något värre vare sig förr eller senare." Ann Charlott Altstadt på Aftonbladet skrev att "Studioprogrammet kom att betraktas som svensk moralpaniks mest töntiga dikeskörning. På bloggar och hemsidor massakreras programmet som symbol för den förmyndaraktiga statstelevision som ville begränsa människors fria val." men menade också att "medievåldets normalisering fått mycket vidare konsekvenser än att främst socialt utsatta barn riskerar att bli våldsamma".

På dagen 30 år efter att programmet sändes såldes programmet paketerat i en DVD-box "Studio S och videovåldet" tillsammans med inslaget från Filmkrönikan samt filmerna Motorsågsmassakern, Verktygsmördaren, The Boogeyman, Dödens mannekänger, Eaten Alive och Terror.



                                     

2. Externa länkar

  • Hur videovåldet blev vedervärdigt
  • Erik Eriksson. "Videovåld är kvinnovåld", Aftonbladet debatt, 28 november 2002. Läst den 3 juli 2011.
  • Jeanette Gentele. "Totalförbjudna filmer visas i originalskick", Svenska Dagbladet, 14 januari 2004. Läst den 3 juli 2011.