Back

ⓘ Pitemål




Pitemål
                                     

ⓘ Pitemål

Pitemål eller Pitebondska är en norrbottnisk dialekt, som är en form av den nordnorrländska dialektgruppen i folkmun kallad bondska. Pitemålet talas i hela Pite älvdal, det vill säga från kustbyarna vid Bottenviken och vidare västerut ett tiotal mil upp efter Pite älvdal. Dialekterna i Norrbotten följer i princip alltid de gamla stor-sockengränserna, varpå pitemålet tvärt övergår till lulemål så snart man passerat den gamla sockengränsen norr om Rosvik, och till skelleftemål söder om Jävrebodarna.

Utmärkande drag för det traditionella pitemålet är bland annat bevarade korta stavelselängder, gamla konsonantförbindelser såsom, /mb, /lg, /ng/ och /stj, och ett stort antal diftonger. I Pitebygden uttalas negationen "inte" som itt eller ett, frågeordet "hur" heter vöre och för bygden typiska demonstrativpronomen såsom haina, hoina, häina och söina är i frekvent bruk. På grund av Pite älvdals isolerade läge har det piteälvdalska folkets språkbruk i många fall en ålderdomlig prägel, samtidigt har språket här kunnat utvecklas i andra riktningar än standardsvenskan. Bondskan har emellertid tappat mark på senare tid och försvenskats till den grad att betydande skillnader nu finns mellan olika byar, samt mellan kustbefolkningen och inlandet. Pitemålet är emellertid traditionellt sett relativt enhetligt i jämförelse med andra nordnorrländska dialekter.

Begreppet "pitemål" används här framför allt för att beskriva dialekten på landsbygden utanför själva staden Piteå. Stadsdialekten brukar kallas pitfint och är resultatet av en blandning mellan riksspråk och pitemål, den har därför länge skilt sig från dialekten i byarna. Genuint pitemål talas främst av äldre i byarna utanför centralorten. Precis som i fallet med många andra dialekter gjorde myndigheterna under 1900-talet en satsning på försvenskning av språket i pitebygden. Många föräldrar slutade prata pitemålet med sina barn, varpå dialekten snabbt började försvinna. Pitemålet visade sig dock vara seglivat, och jämfört med många andra bondska dialekter har pitemålet fortfarande en ganska säker ställning - många unga talar fortfarande pitemål, och lokala artister håller dialekten vid liv genom sånger och revyer. Även om pitemålet är på utdöende är dess ställning alltså relativt stark, jämfört med många andra dialekter i norra Norrland.

                                     

1. Om uttal och stavning i artikeln

För att kommunicera pitemålets uttal för den med dialekten obekante läsaren läggs här några riktlinjer angående uttalet. Vid behov används IPA-tecken för att beskriva språkljuden i detalj. Det långa a-ljudet är i pitebygden öppnare än på standardsvenska och påminner mer om det norska uttalet. Även det långa å-ljudet har ett öppnare uttal IPA: /ɔ:/ snarare än /o:/. Det korta o-ljudet i ord som "gott" och "hoppa" uttalas i pitebygden med ett slutet o IPA: /u/ som i "bott". En utmaning med att återge pitemålet i text är det för dialekten mycket typiska bruket av korta stavelselängder och cirkumflexaccent, uttal som inte förekommer på standardsvenska.

I denna artikel betecknas en lång vokal alltid med kolon ex: ta:k, "tak", en lång konsonant betecknas med dubbel konsonant ex: takk "tack", och cirkumflexaccent betecknas med dubbel vokal ex: kaast, "kasta". Om ett ord skrivs utan vare sig kolon eller dubblering, tex. pråta "prata" så indikerar det att uttalet på pitemål är kortstavigt. Vidare anges uttalet av vokalerna så ljudenligt och konsekvent som möjligt, ett skrivet o betecknar alltid ett slutet o-ljud dvs. aldrig å-ljud och det korta svenska u-ljudet som i "tupp" betecknas här på pitemål genomgående som û för att undvika förväxling med det långa u-ljudet, som även kan uttalas kort på pitemål. Dessutom används här kapitaliserat L för att beteckna tjockt l, en vanligt förekommande praxis när dialekten skrivs ner. För ordaccenten används här ett cirkumflextecken ^ vid särskilda behov att indikera grav eller cirkumflex accent i motsats till den akuta. I grammatikdelen över böjningsmönstren används -Ø för att beteckna "ingen ändelse". Stavningen är på inget sätt ett försök att normera uttalet av orden.

                                     

2.1. Karakteristika Vokalbalans

Såsom de flesta övriga norrländska samt många norska dialekter, kännetecknas pitemålet av vokalbalans. Kort sagt betyder det att man på dialekten genomgående skiljer mellan ord som uttalades lång- respektive kortstavigt på fornnordiskan, det fornspråk som alla skandinaviska varianter bygger på. Det är emellertid en distinktion som inte görs på rikssvenska. På pitemålet har tvåstaviga ord som på fornnordiska uttalades kortstavigt bevarat sitt uttalsmönster. Ord som "att vara" och "brasa" uttalas därför på ett "rappt" sätt, med kort vokal och kort konsonant: våra, braso. I allmänhet är denna snabba språkrytm ett kännetecken för målet. Samtidigt har de tvåstaviga ord som på fornnordiskan var långstaviga regelmässigt tappat sista stavelsen helt på pitemålet. Trots att dessa ord således har blivit enstaviga har tvåstavighetsaccenten behållits i ordet, vilket kallas cirkumflexaccent eller tvåtoppsaccent. Detta uttal skrivs vanligen av de som talar pitemål med dubbelvokaler. Ord som "att sjunga" och "gädda" blir då sjååong/sjaaong respektive djäädd. Vokalbalansen har bekrivits av språkvetare som den enskilt viktigaste faktorn för att förstå hur ett ord utvecklats som det har gjort på norrländska dialekter.

                                     

3.1. Ljudlära Vokalism

Pitemålet är påtagligt diftongrikt. Borträknat de halvdiftonger som börjar med j så uppgår de olika diftongljuden till 5-8 stycken beroende på talare och by. Sex av dessa är fallande diftonger, med stavelsevikten på den första vokalen. De två stigande diftongerna, av gamla långa ī och ū, brukar inte diftongeras i byarna närmast Piteå, medan de i det övriga området får en biton av e och uttalas med vikten på det andra vokalljudet ex. eis, ”is” och eut ”ut”. Fornspråkligt långa ȳ och ō diftongeras allmänt till oi med slutet o respektive åo ex. åoloida, ”olydig”. Diftongerna ei och oi förekommer även vid gamla korta i och y, men bara framför konsonanter som har eller tidigare med all sannolikhet har haft ett "förmjukat", palataliserat, uttal. Exempel på detta kan anföras i ord som stooittj och fooill "stycke" och "fylla" eller einn och heiinn "in" och "hinna" där de långa l- och n-ljuden torde ha haft ett palataliserat uttal på gammalt pitemål som givit upphov åt diftongerna 1.

Utöver dessa 4 s.k. sekundära diftonger har pitemålet även nedärvda sådana från fornnordiskans gamla /ei, /øy/ och /ǫu, i likhet med exempelvis norskan, gutamålet och andra former av bondska. Ord som ”hem”, ”rök” och ”gök” heter således heim/häim, råik och göuk hårt g på pitemål. I ord där åi- och öu-diftongerna står innan ett m, till exempel i ”drömma” f.no. drøyma och ”öm” f.no. ǫu mr blir uttalet i regel öy. Därmed heter det vanligen drööym och öym på dialekten, somliga drar emellertid ihop detta till ett ö istället.

Obs: Dialektala skillnader i uttalet av diftongerna förekommer inom området. Det långa i-ljudet kan uttalas som eis, ijs eller i:s "is", det långa u-ljudet eut, öut, u:t "ut", den gamla /ei/-diftongen i heim eller häim "hem" och det långa o-ljudet i båok eller baok 2 "bok". För att inte skapa förvirring kommer stavningen i artikeln att hålla sig till en stavning av vardera ljud. Här skrivs eis "is", eut "ut", boi "by", båok "bok", häim "hem", öym "öm", ståit "stöt" och fröus "frös" och uttalas som läsaren gör helst.

1 uppteckningar med palataliserat uttal av och finns emellertid ej belagt från pitebygden, men väl från grannsockarna i Luletrakten och i norra Västerbotten i de förväntade positionerna

2 uttalet ao förekommer åtminstone i Lillpite inom Piteå kommun, samt i Älvsbyns kommun.

Det gamla långa a-ljudet har i Pitebygden, till skillnad från granndialekten i Skelleftebygden, utvecklats till ett långt öppet å. Det har emellertid stått sig som ett bakre a-ljud framför n, varför ord som "båt" och "lån" uttalas med olika vokaler: det heter bå:t och la:n på pitemål jfr. fornsvenska bāt och lān. De fornspråkliga långa ē- och ǣ-vokalerna har till stor del sammanfallit och resulterar oftast i ett långt e-ljud, "knä" och "häl" heter därför kne: och he:L jfr. fornsvenska knē och hǣll.

Ett annat kännetecken för pitemålet är dess korta a-ljud som så ofta blir till å, särskilt när det uttalas kort och betonat i ord som "allt" och "natt" eller som första vokal i kortstaviga ord som på dialekten slutar med ett a, till exempel "mage", "att hava" och "spade". På pitemålet uttalas dessa ord som ållt och nått, respektive måga, håva, och spåda. Fornspråkligt kort u och o har för det mesta sammanfallit på dialekten, en utveckling som är allmän för bondskan i Norr- och Västerbotten. På pitemålet resulterar detta vanligen i ett uttal med kort slutet o /u, så länge vokalen inte ligger före /ng/ i vilket fall den diftongeras till åo istället. Exempelvis får orden "upp", "gott", "som" och "tung" uttalen opp, gott, som /u/ som i "bott" och tåong. I allmänhet är pitemålet ett språk rikt på å- och o-ljud. Fornspråkligt kort i-ljud har sänkts till /e/ i korta stavelser, men hållits som ett /i/ i långa stavelser. Det heter således veko och vell, men fisk f.sv. fisker. Kort y öppnas till ett öppet ö- eller û-ljud kort u-ljud som i rikssvenska "skutt" beroende på talare och by. Ord som "synd" och "yxa" blir således sönd och ööx eller sûnd och ûûx. Detta, kombinerat med det faktum att det långa y-ljudet i sin tur diftongeras till oi /ui̯, innebär att pitemålet traditionellt inte besitter någon y-vokal i egentlig mening.



                                     

3.2. Ljudlära Konsonantism

Pitemålet har som andra norrländska dialekter ett främre rullat r-ljud. Just i pitebygden kan r:et dock ofta uttalas något palataliserat, dvs. med en lätt antydan till ett j i slutet. Detta är ett drag som många pite- och älvsbybor i allmänhet behåller i sitt uttal av rikssvenska. Dialekten har tjockt l-ljud efter både fornspråkligt /l/ och /rð, det vill säga att ord som "hård" och "hål" uttalas med samma konsonant i slutet, ha:L respektive ho:L åld. även hoL med kort vokal jfr. fornnordiska harðr, hol. Tunt l uttalas alltid i början av ord medan fornspråkligt /ll/ tenderar att få ett uttal mer snarlikt det engelska l-ljudet, i ord som exempelvis vell "vill". Det förekommer även traditionellt ett tonlöst uttalat l i en handfull ord som lehln och spjehlen "lillen", "spjälor/na". Sj-ljudet uttalas allmänt som främre /ʂ/ när det kommer av och, däremot skiljer man mellan detta ljud och konsonantkombinationerna, och, som istället uttalas med /stj, antingen med samtliga konsonanter fullt hörbara eller som ett s följt av tj /stɕ/. Ord som "sjö" och "stjärna" uttalas därmed med olika sj-ljud, ungf. shö: och stjäärn. Uttalet av s förändras när det ligger innan ett v eller l*, samt efter ett n och l, och det uttalas då med ett tjockt /ʂ/-ljud som i "fors". Uttalet av dessa konsonantkombinationer kan demonstreras med ord som shwåll ungf. "strunt", shleepp "slippa", feinnsh "finns" och håsh "hals".

Uttalet av k och g i början av ett ord innan främre vokaler blir förmjukat, men traditionellt inte till samma grad som på rikssvenska. K uttalas vanligen med hörbart t-förslag, tjöörk "kyrka", medan g uttalas som /dj, antingen som en frikativa /dʒ/ ex. engelska jungle eller som ett d följt av ett j, djära "att göra"). Detta innefattar även /dj/ i ord som "djur" och "djup", som uttalas med hörbart d på pitemålet. Liksom andra norrländska dialekter har pitemålet s.k. norrländsk förmjukning, vilket innebär att k och g inte bara förmjukas i början av ord utan även mitt i dem, om de följs av främre vokaler. Typexemplet på detta är uttalet av ordet för "mycket", mötje/mûtje. Pitebon kan även tillämpa förmjukningen på bestämda former av ord och säga t.ex. påik men påtjen "pojken", skåog men skåojen "skogen" och vägg men väddjen "väggen". Förmjukningen har dock varit på tillbakagång i stora delar av Norrland, förmodligen under en lång tid, och följs inte längre systematiskt av pitemålstalarna som man en gång gjort.

Ett antal gamla konsonantkluster bevaras traditionellt på pitemålet, dessa inkluderar /nd, /ng, /mb, /rg, och /lg, samt en distinktion mellan gammalt /v/ och /hv/. Det heter således hand "hand", langg "lång", obs: uttalet med hårt g är ålderdomligt och förekommer idag endast lokalt, kåomb/kamb, bärg "berg" och häLg "helg", alla med hårt uttalade konsonanter. Gammalt /v/ och /hv/ i början av ord skiljs i sin tur åt på så sätt att äldre /v/ uttalas som v medan /hv/ uttalas som w. Det heter därmed exempelvis vander "vandra" och veinter "vinter" men wors/worså:t "var, vart" och wass "vass". Ett v som står efter konsonant uttalas dessutom, förutom efter l och r, alltid som w på pitemålet, ex: kwe:l "kväll" twivel "att tvivla"), dweven ungf. "ruggig".

*I älvsbytrakten kan kombinationen /sl/ höras med tunt s och l.

                                     

4.1. Grammatik Substantiv

På pitemål böjs substantiven i tre olika genus, istället för två som man gör på rikssvenska. Tregenussystemet var en gång brukligt även på riksspråk och är fortfarande vanligt bland andra genuina dialekter som talas runt om i landet, förutom bland de andra bondska dialekterna till exempel på värmländska och på andra sidan bottenviken i svenska Österbotten i Finland. Vad som skett på rikssvenska är att de feminina och maskulina substantiven har slagits ihop till vad som inom svensk grammatik kallas utrum, dvs. den-orden. Den tredje gruppen, neutrum, eller det-orden, fungerar på samma sätt i både pitemål och rikssvenska. Detta ger oss den grundläggande uppdelningen av pitemålets substantivsystem i maskulinum, femininum och neutrum. Denna uppdelning ger då ett slags böjningsmönster av ord som häst "häst" och daL "dal", maskulina ord som får -en eller synkoperat -n i bestämd form. Femininer som såoL "sol" och gre:n "gran" får istället bestämd form med - a. Neutrer som ba:n "barn" och ta:k "tak" får i sin tur -e i bestämd form ev. med förmjukning på k innan e - ta:tje. Vidare görs skillnad i böjningen mellan starka och svaga substantiv, samt mellan stavelselängden inom dessa två. Starka substantiv är de som på fornnordiska har slutat på en konsonant, medan svaga har haft en slutande vokal istället. Denna slutande vokal har på pitemålet sedan, i enlighet med vokabalansen se "ljudlära", antingen bortfallit och gett ett uttal med cirkumflexaccent, eller så har ordet behållits med hörbar slutvokal om ordet var kortstavigt på fornspråket.

Bland de starka substantiven märks på pitemålet skillnaden mellan lång- och kortstavighet framför allt i pluralformerna och de bestämda formerna. På svenska böjs de två gamla maskulinerna "häst" och "dal" som "häst, hästen, hästar, hästarna" och "dal, dalen, dalar, dalarna" med samma böjningsmönster. "Häst" är emellertid ett gammalt långstavigt ord, medan "dal" är kortstavigt. På pitemål heter det därför häst, hästn, hääst, hästa men da:L, da:Ln, dåLa grav ^, dåLan grav^. Det hela fungerar på samma sätt med femininer och neutrer också: svenska "björk, björken, björkar, björkarna" och "gran, granen, granar, granarna" är båda femininer. "Björk" är långstavigt och "gran" kortstavigt på pitemål: bjärk, bjärka akut, bjäärk, bjärken grav ^ men gre:n, gre:na akut, grena grav ^, grenan grav ^. På samma sätt finns skillnaden mellan lång- och kortstavighet inom de starka neutrerna, där den framför allt märks i bestämd form. Jämför svenska "barn, barnet, barn, barnen" och "skott, skottet, skott, skotten" med pitemålets ba:n, ba:ne, ba:n, ba:na och skott/sko:t, skote, skott/sko:t, skota observera kortstavigheten i de bestämda formerna.

Bland de svaga substantiven är skillnaden mellan lång- och kortstaviga ord som tydligast, eftersom den fornspråkliga vokalen på slutet av ordet har fallit bort på de långstaviga, men behållits med samma uttal på de kortstaviga. På rikssvenska, som inte bevarar en distinktion mellan gammal kort och lång stavelselängd och som saknar apokope säger man "backe" och "stege", "gädda" och "stuga", och "dike" och "huvud". På pitemålet där man håller distinktionen mellan dessa gamla långa resp. kortstaviga ord heter de istället baakk men stega maskulinum, djäädd men stögo/stûgo femininum, och deiik men huwe neutrum.

Ändelsen -are, som på svenska läggs på ett substantiv för att göra det till en aktör, heter på pitemål -ar. En "domare" är då en dåomar och en "sångare" en sangar, dessa ord böjs som svaga maskuliner.

Tips: om du söker efter ett visst ord i någon av listorna, prova kommandot ctrl+f

Maskuliner

Typ 1: starka långstaviga

Böjningsmönster: -Ø, -n, -^, -^a

Till de starka långstaviga maskulinerna hör ord som inte får någon ändelse i obestämd form sg., -n i bestämd form singular, cirkumflexaccent/grav accent i obestämd form plural och grav accent och -a i bestämd form plural.

Exempel: ståoL "stol": ståoL, ståoLen, stååoL, ståoLa

En del vanliga starka långstaviga maskuliner får omljud i plural, liksom på svenska.

Exempel: fåot, fåotn, fötter, föttren.

Typ 2: starka kortstaviga

Böjningsmönster: -Ø, -en, -^a, -^an

TIll de starka kortstaviga maskulinerna hör ord som inte får någon ändelse i obestämd form sg., -en i bestämd form sg., grav accent och -a i obestämd form pl. och grav accent och -an i bestämd form pl.

Exempel: vä:g/väj "väg": vä:g/väj, väjen, väja, väjan

Typ 3: svaga långstaviga

Böjningsmönster: -^, -^en, -^, -^a

Till de svaga långstaviga maskulinerna hör ord som får cirkumflexaccent eller grav accent i obestämd form sg., grav accent och -en i bestämd form sg., cirkumflexaccent i obestämd form pl. och grav accent och -a i bestämd form pl.

Exempel: baakk "backe": baakk, bakken, baakk, bakka

En del vanliga svaga långstaviga maskuliner får omljud i plural, liksom på svenska.

Exempel: brååor "bror": brååor, brååorn, brö:r, brö:ren.

Typ 4: svaga kortstaviga

Böjningsmönster: -^a, -^ann, -^a, -^an

Till de svaga kortstaviga maskulinerna hör ord som får grav accent och -a i obestämd sg., grav accent och -ann i bestämd form sg., grav accent och -a i obestämd form pl. och grav accent och -an i bestämd form pl. Den bestämda formen -ann uttalas med bitryck, alternativt cirkumflexaccent, på den andra stavelsen.

Exempel: stega "stege": stega, stegann, stega, stegan.

Femininer

Typ 1: starka långstaviga

Böjningsmönster: -Ø, -a, -^, -^en

Till de starka långstaviga femininerna hör ord som inte får någon ändelse eller har akut accent i obestämd form sg., akut accent och -a i bestämd form sg., cirkumflex i obestämd form pl. och grav accent och -en i bestämd form pl.

Exempel: bjärk "björk": bjärk, bjärka, bjäärk, bjärken

En del vanliga starka långstaviga femininer får omljud i plural, som på svenska.

Exempel: båok "bok": båok, båoka, bökker, bökkren.

Typ 2: starka kortstaviga

Böjningsmönster: -Ø, -a, -^a, -^an

Till de starka kortstaviga femininerna hör ord som inte får någon ändelse eller har akut accent i obestämd form sg., akut accent och -a i bestämd form sg., grav accent och -a i obestämd form pl. och grav accent och -an i bestämd form pl.

Exempel: gre:n "gran": gre:n, gre:na, grena, grenan

Typ 3: svaga långstaviga

Böjningsmönster: -^, -^a, -^, -^en

Till de svaga långstaviga femininerna hör ord som får cirkumflexaccent eller grav accent i obestämd form sg., grav accent och -a i bestämd form sg., cirkumflexaccent i obestämd form pl. och grav accent och -en i bestämd form pl.

Exempel: djäädd "gädda": djäädd, djädda, djäädd, djädden

Typ 4: svaga kortstaviga

Böjningsmönster: -^o, -^on, -^o, -^en/-^jen

Till de svaga kortstaviga femininerna hör ord som får grav accent och -o i obestämd form sg., grav accent och -on i bestämd form sg., grav accent och -o i obestämd form pl. och grav accent och -en eller -jen i bestämd form pl.

Exempel: gato "gata": gato, gaton, gato, gatjen

Neutrer

Typ 1: starka långstaviga

Böjningsmönster: -Ø, -e, -Ø, -a

Till de starka långstaviga neutrerna hör ord som inte får någon ändelse eller har akut accent i obestämd form sg., -e i bestämd form sg., ingen ändelse i obestämd form pl. och -a i bestämd form pl.

Exempel: heus "hus": heus, heuse, heus, heusa

Typ 2: starka kortstaviga

Böjningsmönster: -Ø, -e, -Ø, -a

Till de starka kortstaviga neutrerna hör ord som inte får någon ändelse i obestämd form sg., -e i bestämd form sg., ingen ändelse i obestämd form pl. och -a i bestämd form pl. Dessa ord skiljer sig från typ 1 genom att de bestämda formerna traditionellt uttalas kortstavigt.

Exempel: ho:L/hoL "hål": ho:L/hoL, hoLe, ho:L/hoL, hoLa.

Typ 3: svaga långstaviga

Böjningsmönster: -^, -^e, -^, -^a

Till de svaga långstaviga neutrerna hör ord som får cirkumflexaccent eller har grav accent i obestämd form sg., grav accent och -e i bestämd form sg., cirkumflexaccent i obestämd form pl. och grav accent och -a i bestämd form pl.

Exempel: deiik "dike": deiik, deike, deiik, deika

Typ 4: svaga kortstaviga

Böjningsmönster: -^e, -^de, -^e, -^da

Till de svaga kortstaviga neutrerna hör ord som får grav accent och -e i obestämd form sg., grav accent och -de i bestämd form sg., grav accent och -e i obestämd form pl. och grav accent och -da i bestämd form pl.

Exempel: huwe "huvud": huwe, huwede, huwe, huweda

                                     

4.2. Grammatik Artiklar före personnamn

På många norrländska dialekter är det vanligt att använda artiklar före personnamn när det talas om personen snarare än med den. Dessa artiklar är samma som de maskulina och feminina personliga pronomina i obetonad ställning. På pitemålet är de en eller n för manliga namn respektive a eller å för kvinnliga. Man säger då vanligen t.ex. ve fååor nest å Hanna "vi for till/hos Hanna" eller nu kåm en Kalle "nu kommer Kalle". Artiklarna försvinner regelmässigt vid tilltal se mer under "vokativ" samt när personen står i ägandeform se mer under "pronomen".

Bruk av bestämd form

På de bondska dialekterna används substantivens bestämda former i högre utsträckning än vad de gör på standardsvenska. I regel används den bestämda formen ofta i s.k. partitiv bemärkelse, i likhet med exempelvis franskan eller finskan. På pitemål säger man därför exempelvis att "vi ska plocka hjortronen" istället för "plocka hjortron" vä sko nååpp snåttr en eller "köp smöret och mjölken" istället för "köp smör och mjölk" tjö:p smör e å mjöLk a. De bestämda formerna används också efter vissa adverb, till exempel "mycket".



                                     

4.3. Grammatik Obestämd pluralform med -om

I Eyvind Johnsons roman "Här har du ditt liv" figurerar en karaktär som kallas "Anton från Pite". Anton utmärker sig på dialekten genom att han "talar på -om". Denna om-ändelse förekommer frekvent som ett slags sidoform för obestämt plural på pitemålet. Pluralformen med -om används när ordet följer ett adjektiv i attributiv ställning, och adjektivet då slutar på ett a. Exempel på en attributiv adjektivsats är "två långa tallar", som på pitemål blir to: langa tållom. I en predikativ adjektivsats som "tallar är långa" möter däremot aldrig om-formen utan då bestämd form och cirkumflex av adjektivet: tålla våra laang. Om-formen används även efter den obestämda kvantifieraren "na" ex: na sokkom, "några sockar", samt efter den snarlika kvantifieraren "a" som kan ställas självständigt efter "som" ex: döm sei eut som a göudom, "de ser ut som galningar". I samtliga fall inträder alltså om-formen traditionellt direkt efter en a-vokal, varför lingvisten Karl-Hampus Dahlstedt under sin undersökning av pitemålet kom att betrakta a:et i slutet av adjektiv i attributiv ställning som en självständig grammatisk markör för obestämdhet - ett a varefter följande substantiv kräver om-form.

Formen med -om används även för tilltalsformer sk. vokativ i plural. Tilltal som "hörni flickor!" sägs därmed vanligen håije fLekkom!/fLeittjom!alt. håije fLekke!/fLettje!, mer om vokativ under eget stycke. Om-formen kommer direkt från den gamla dativändelsen för plural, som har fått ett omanalyserat och utökat användningsområde i Pite-, Lule- och Nederkalixmålen. I böjningstabellerna över olika substantivklasser nedan står om-formen som en sidoform för obestämt plural.

                                     

4.4. Grammatik Ålderdomligt dativ

I dagsläget böjer inte pitemålstalarna konsekvent sina substantiv i dativ och dativbruket har troligen endast varit sporadiskt vid kustlandet sedan åtminstone början av 1900-talet, att döma utifrån de fåtal inspelningar och nedteckningar som finns att tillgå från den tiden. Redan i 1700-talets stadsdialekt verkar dativböjningen har varit vacklande i Piteå stad. Så sent som på 1950-talet var den konsekventa dativböjningen för substantiv emellertid i fortsatt bruk av äldre i mer avlägsna byar i Markbygden och Älvsbytrakten, där de användes i bestämd form vid sidan av de omanalyserade obestämda pluralformerna med -om. Det förekommer fortfarande många stelnade uttryck och talesätt med dativändelser, framför allt efter preposition, i dagens pitemålstalares dagliga språk. Dessa inkluderar uttryck som e mörkren i mörkret, e sömnom i sömnen eller dell tjörken/tjörtjen till kyrkan. Liksom för den stora majoriteten av skandinaviska bygdemål med bevarat dativ så är det i bestämd form som substantivet kan ta en särskild dativändelse, även om det finns ett fåtal exempel på stelnat dativ i obestämd form. Exempel på gamla obestämda dativformer i stelnade uttryck är e möörn: "i morse", e brääidd: "i bredd" eller gå e ba:ndöme: "gå i barndom", dvs. bli senildement.

De gamla dativformerna böjs i genus och numerus. Maskuliner får ändelsen -om hos de starka oftast med grav accent och förmjukning i ord som slutar med k och g eller -nom i ord som slutar med tryckstark vokal. Exempel: bårte skåodjom "från/ur skogen" och opa sjönom "på sjön", jfr. fno. skóginum resp. sænum. Femininer får ändelsen -en eller -n och uttalas med samma accent som den bestämda grundformen. Exempel: nede jåoLen "nere i jorden" och dell tjörken "till kyrkan", jfr. 1500-talssvenska Gustav Vasas bibel iordenne och kyrkionne. I svaga kortstaviga femininer som stögo "stuga" och tröno "trana" får dativformen för gammalt ett bitryck, för somliga svag cirkumflexaccent, i ordets andra stavelse. Exempel: ine stögonn/stögoon "inne i stugan" jfr. isländska inni stofunni. Neutrer får ändelsen -en med grav accent ^. Exempel: öte häimen "i hemmet", jfr. fno. heiminu. Pluralformerna får i samtliga genus ändelsen -om med förmjukning på ord som slutar på k eller g och uttalas med grav accent ^. Exempel: opa fåotom "på fötterna", bårta bLöutmoirom "av blötmyrarna" e handom "i händerna".

Utifrån de källor som finns att tillstå styrdes 1900-talets dativböjning på substantiv i första hand av prepositioner, vanligen efter dell "till", e/i, åt/å/opa "åt" och "å/på" med olika kombinationer, vä, nest "hos" och även för och äätt "för" och "efter". Traditionellt används dativ i skandinaviska språk när man talar om befintlighet, medan grundformen eg. ackusativ används för att tala om rörelse. Exempel av denna användning ur 50-talets pitemål från Manjärv: döm grååov jufft ne i jåoLa, så foonn döm läiri eutanei bakkom "de grävde djupt ned i jorden, och så fann de lera eg. leret ute i backen"), där "jorden" står i grundform medan "backen" står i dativform. Dativböjningen användes dessutom för personnamnens artiklar, där den maskulina artikeln en traditionellt dativböjs till om, medan den feminina artikeln a eller å istället blir till en i dativ. Exempelvis hette det en Oll å je:g "Olle och jag" eller a Tyra kåm "Tyra kommer" i grundform, men i ga:v-e åt om Oll "jag gav det till Olle" och åte en Farmor "hos Farmor" i dativ efter prepositionerna åt "åt" och åte här: "hos". I tabellerna nedan skrivs de ålderdomliga dativformerna kursivt.

                                     

4.5. Grammatik Vokativ

I många av dialekterna i övre norrland förekommer traditionellt särskilda ändelser när ett substantiv står i tilltal. Vanligen handlar det då naturligt om namn på levande ting. I praktiken bildar denna tilltalsform av substantiv då en egen kasusändelse, så kallat vokativ. På pitemålet förekommer vokativformer i både singular och plural, när någon eller något tilltalas eller åberopas. I singular består böjningen av att en ändelse -^e läggs på ordet och att det uttalas med grav accent. Denna böjning gäller även traditionellt för tilltal av personnamn, där t.ex. en Ant "Andreas" blir till Ante vid tilltal. I plural förekommer både ändelsen med -^e, men också minst lika ofta ändelsen -^om, det vill säga den ovan nämnda dativändelsen. Den förra, -^e-ändelsen i plural förekommer annars framför allt i västerbotten, medan -^om jfr. lule/kalixmål -^o/-o är den vanligaste norrbottniska vokativformen för plural. I pite älvdal, som ju gränsar till västerbotten i söder, förekommer alltså både de "västerbottniska" och "norrbottniska" modellerna i detta fall och pitemålstalarnas föredragna vokativformer varierar dialektalt.

                                     

4.6. Grammatik Substantivklassernas böjningsmönster i tabeller

1 Obs: ^-tecknet betecknar grav accent i tabellexemplen.

2 Obs: exemplen på vokativformer för annat än människor och djur listade ovan är i många fall teoretiska.

                                     

4.7. Grammatik Pronomen

Ett markant drag är att ordet för "jag" heter i på dialekten liksom på skelleftemålet. När ordet står i betonad ställning säger man emellertid istället je:g. De bondska dialekterna delar samtliga ett liknande ord för "ni". På pitemålet heter detta jä jfr. äldre svenska I, "ni". I övrigt liknar målets pronomina till stor del dem på rikssvenska och andra skandinaviska språk. Ett typiskt norrländskt drag som återfinns på pitemålet är att ordet för "det" uttalas he eller hä. Uttalet av pronomina ändras en del beroende på om de används i betonad eller obetonad ställning, de betonade formerna skrivs därför inom parentes i tabellen nedan. Dativformerna av pronomina används idag endast sporadiskt eller i fasta uttryck, till exempel e doi, vä doi, för doi, åt om. På äldre mål användes de även i indirekt objekt, ex: dji:ve hennar "ge det till henne". Dessa ålderdomliga former skrivs kursivt i tabellen nedan.

Obs: Märk väl att uttal kan skilja dialektalt och att inget uttal på något sätt är mer rätt än något annat. I tabellen har vanligare uttal prioriterats för enkelhetens skull. Pitemålet är ett talat språk och varianter förekommer, böjningsmönstret är dock gemensamt för hela området.

På pitemål tenderar man att sätta possessiven efter det som ägs eller innehas, liksom på exempelvis norska. Det heter alltså i normalfallet bi:len henars "hennes bil", heuse mett "mitt hus" eller lånn jäde "er loge" även om den motsatta ordningen också förekommer. Genitiv-s undviks till stor det och exempelvis skulle en fras som "Annas pojke" för många mest naturligt sägas "påtjen henars Anna". Dativformer av possessiva pronomina är idag sällsynta och dyker då endast upp i fasta uttryck, ex: å menar seiid "å min sida" eller i ramsor som åbbarmort, åbbarmort, nåpp först öte menom kråok!.

*Obs. att beteckningen i ord som mein och dein här åsyftar det långa i-ljudet med ev. e-anslag se under "vokalism", det är alltså ej fråga om samma diftong som i t.ex. ordet bein / bäin "ben".



                                     

4.8. Grammatik Verbklasser

Pitemålets verbsystem liknar i stort sett det svenska, men skiljer sig åt genom att verbens grundformer infinitiver bestäms av den genomgående vokalbalansen. I stort sett blir de verb som på fornnordiska uttalades kortstavigt fortfarande uttalade på så vis på pitemål och de bevarar därför sin ändelsevokal. På dialekten slutar dessa kortstaviga verb på -a eller -e. Ex. dråga "dra", sete "sitta", vari -e ändelsen på pitemålet regelmässigt kommer från slutande fornnordiskt -ja jfr. fornnordiska draga, sitja. De gamla långstaviga verben har i vanlig ordning tappat sin ändelsevokal på pitemålet och istället fått ett uttal med cirkumflexaccent, ex. kaast "kasta", sooit "sköta om", jfr. f.no. sýta. För verb med ändelsen -la, -ra och -na har pitemålet tappat den slutande vokalen och lagt in en inskottsvokal framför slutkonsonanten istället uttalas med samma accentmönster, ord som "skidra åka skidor", "samla" och "räkna" uttalas således stjider, sambeL och räken. För dem mestadels franska lånord som på rikssvenska slutar med -era har man i pitebygden istället ändelsen -ä:r, det heter då t.ex. promenä:r "promenera" och ragastä:r ungf. "skoja", "busa".

Verben kan grupperas in i 5 olika huvudklasser. Dessa är starka resp. svaga lång- och kortstaviga verb, samt oregelbundna verb som bildar en egen verbklass. Skillnaden mellan svaga och starka verb finns inom alla germanska språk och syftar på de verb som böjs i tempus genom att lägga till en ändelse tex. -de på svenska å ena sidan, och de som istället byter rotvokal å andra. Verben "tala" och "viska" är svaga på rikssvenska: "talar - talade - har talat", "viskar - viskade - har viskat", och så även på pitemål, men här tillhör de ändå olika klasser: tåLa - tåLa - ha tåLa, wiisk - wiske - ha wiske. Verbet tåLa är svagt och kortstavigt och hör till klass 1, det får inte någon särskild tempusändelse. Wiisk är också svagt, men långstavigt och får ett -e i imperfekt, det tillhör klass 2. Vad gäller de starka verben kan "fara" och "frysa" exemplifiera böjningen: "att fara - far - for - har farit", samt "att frysa - fryser - frös - har frusit". På pitemål blir det: ått fåra - far - fåor - hav före och ått freuus - freus - fröus - hav fröse. Verbet fåra är starkt och kortstavigt och exemplifierar klass 3, medan freuus är ett starkt långstavigt verb med cirkumflex i grundformen, klass 4. Vidare tenderar de allra mest välanvända verben på ett språk att ha en oregelbunden böjning, så även på svenska och pitemål, dessa bildar sin egen 5:e verbklass i pitemålets verbsystem.

Klass 1: Svaga kortstaviga verb

Den första klassen innehåller verb vars grundform uttalas kortstavigt och böjs i dåtid genom att lägga till en ändelse på slutet. Verben i denna klass kommer i undergrupperna 1A, 1B och 1C.

1A: Böjningsmönster: -a, -a, -a, -a.

Till 1A hör de verb som får samma ändelse -a i alla tempus och numerus.

Exempel: shwåra "svara": ått shwåra, shwåra, shwåra, ha shwåra.

1B: Böjningsmönster: -a, -Ø, -d, -t.

Till 1B hör verben som slutar på -a i infinitiv, tappar ändelsen i presens och får -d i imperfekt och -t i supinum.

Exempel: leva "leva": ått leva, le:v, leevd, ha levt

1C: Böjningsmönster: -e, -e, -d, -t.

Till 1C hör verben som slutar på -e i infinitiv, -e i presens, -d i imperfekt och -t i supinum.

Exempel: böre "börja": ått böre, böre, böörd, ha bört

Klass 2: Svaga långstaviga verb

Den andra klassen innehåller verb vars grundform uttalas långstavigt och böjs i dåtid genom att lägga till en ändelse på slutet. Verben i denna klass kommer i undergrupperna 2A, 2B, 2C, 2D och 2E.

2A: Böjningsmönster: -^, -^, -e, -e

Till 2A hör verben som får grav accent i infinitiv och presens, -e i imperfekt och -e i supinum.

Exempel: frååg "fråga": ått frååg, frååg, frå:ge, ha frå:ge

2B: Böjningsmönster: -^, -Ø, -e, -t

Till 2B hör verben som får grav accent i infinitiv, ingen ändelse i presens, -e i imperfekt och -t i supinum.

Exempel: drööym "drömma": ått drööym, dröym, dröyme, hav drömt

2C: Böjningsmönster: -^, -^, -^t, -^t

Till 2C hör verben som får grav accent i infinitiv och presens, samt grav accent och -t i imperfekt och supinum.

Exempel: ååis "ösa": ått ååis, ååis, ååist, hav åist

2D: Böjningsmönster: -^, -^, -^ft, -ft

Till 2D hör verben som får grav accent i infinitiv och presens, grav accent och -ft i imperfekt och -ft i supinum.

Exempel: kLeepp "klippa": ått kLeepp, kLeepp, kLeeft, ha kLeft

2E: Böjningsmönster: - ^, -Ø, -d, -t

Till 2E hör verben som får grav accent i infinitiv, ingen ändelse i presens, -d i imperfekt och -t i supinum.

Exempel: djööym "gömma": ått djööym, djöym, djömd, ha djömt

Klass 3: Starka kortstaviga verb

Den tredje klassen innehåller verb vars grundform uttalas kortstavigt och som böjs i tempus genom att skifta vokal.

Klass 4: Starka långstaviga verb

Den fjärde klassen innehåller verb vars grundform uttalas långstavigt och som böjs i tempus genom att skifta vokal.

Klass 5: Oregelbundna verb

Den femte klassen innehåller verb som inte kan grupperas in i någon av de andra klasserna. Dessa verb tenderar att ha en blandad böjning.

*Obs: I den mån samma verb dyker upp under olika verbklasser förekommer båda bruken lokalt.

                                     

4.9. Grammatik Numerusböjning

Pitebondsk verbböjning skiljer sig från rikssvensk sådan genom att man på pitemålet fortfarande numerusböjer verben. Det används således en verbböjning för singular och en annan för plural för de flesta verbklasserna. Numerusböjningen används i presens nutidsform, imperfekt dåtidsform och imperativ uppmaningsform av verben. I presens skiljer verbböjningen mellan singular och plural inom alla verbklasser förutom klass 1. Böjningen i presens följer enkelt sagt mönstret att pluralformen alltid är densamma som grundformen av verbet. Det kortstaviga verbet djiva "att ge") böjs exempelvis i dji:v "jag ger" i singular men vä djiva "vi ger", jfr. äldre svenska vi giva i plural. Som exempel på numerusböjning i presens av ett långstavigt verb kan vi ta verbet för "att höra", hååir jfr. f.no høyra. "Du hör" heter dö håir medan "ni hör" böjs som jä hååir, med samma cirkumflexaccent som i grundformen. I egenskap av norrländsk dialekt saknar pitemålet i stort sett helt ändelser på -er eller -ar i presens såvida de inte utgör en del av själva stammen av verbet*.

I imperfekt görs skillnad mellan singular och plural i alla starka verb, samt en del av de oregelbundna dvs. i klasserna 3, 4 och 5. Inom klass 3 får pluralböjningen cirkumflexaccent, och ofta en annan vokal än singularformen. Exempel: i ga:v "jag gav men ve gååv "vi gav", jfr. äldre svenska vi gåvo. Inom klass 4, de starka långstaviga verben, ger pluralböjningen ofta istället en slutande vokal, ex. i sköut "jag sköt", men vä sköto "vi sköt", jfr. äldre svenska vi sköto. I andra dåtidsformer av klass 4-verben markeras pluralformen med ett vokalskifte och cirkumflexaccent, ex. i sprant "jag sprang", vä sproont "vi sprang". Inom klass 5, de oregelbundna verben, får vi av verbklassens natur varierande pluralböjningar. I vissa av dessa är det ingen skillnad mellan singular och plural. Exempel: i koond, vä koond "jag/vi kunde" utan markerad skillnad i numerus, men i djekk, vä djeiing "jag/vi gick" jfr. äldre svenska vi gingo med markerat skild pluralböjning.

I imperativ, dvs. uppmanandeformer som "kom!" och "ät!" får pluralformen ändelsen -en/-jen på pitemål. Det heter således kåm! och i:t! sagt till en person, men kömen!/kûmen! och iten! sagt till flera personer. Imperativformerna kan på så vis pluralböjas inom samtliga verbklasser.

*Det finns emellertid två verb som utgör undantag till denna regel, där -r kan läggas till stammen på verbet i presens: verben gå och stå, som båda tillhör klass 5.

                                     

5. Textexempel

stavningen varierar individuellt

I vaL så väldansh tråitt bårte häin vä ått i nöges fäLes fram å dellbåka milla Peitstan å Älvsboin som na vedagokk bara för å heemt freugan ätt jobbe. Idjenteligen sku i ha fLöte dell Tweran ell Bersika så he vaL nermre. Då kanske i lökkes vä å spåra nager krååon opa soppa ine längda.

"Jag blir så väldigt trött på det här med att jag måste färdas fram och tillbaka mellan Piteå och Älvsbyn som en hackspett bara för att hämta min fru efter jobbet. Egentligen skulle man ha flyttat till Tvärån eller Bergsviken så det blir närmre. Då kanske jag lyckas med att spara några kronor på soppan bensin på längre sikt.")

Ur "Vårvisa". Text: Axel Berglund, inspelad av Euskefeurat.

Å nöu så ha i tänkt ått sjåong än litn beit

för jä ållihåop som håva köme heit

opå måLe som vä håva jen i Peit,

i tråo no ått jä förstå’e.

RåoLit hä jär ått sambLes nagar gang,

e kwel få et nagen våra twär å trang

å stå å sete steL å stoiv som en stang,

vell man våra gLad no går’e

                                     

6. Ordlista

Angående uttal: Se under rubriken "Om uttal och stavning i artikeln".

Tal 1-100:

  • 80 - åtete
  • 70 - shûtte
  • 15 - femtan
  • 16 - sextan
  • 1 - ä itt/äin
  • 7 - shu
  • 10 - teii/tii
  • 13 - trettan
  • 60 - säxte
  • 19 - nittan
  • 18 - aretan/adertan
  • 90 - nitte
  • 9 - neii/nii
  • 2 - to:/tvo
  • 6 - sex
  • 20 - tjugo
  • 14 - fjåortan
  • 17 - shûttan
  • 3 - trei/tri
  • 5 - fem/fäm
  • 4 - feiir/fiir
  • 40 - förte
  • 30 - träte
  • 8 - åått
  • 12 - tåLv
  • 11 - elva
  • 50 - femte
  • 100 - hundra

A

  • Annanstans: aderst
  • Aldrig: åller
  • Annorlunda: äljest, anars, annom-lotom
                                     

6.1. Ordlista B

  • Brödspade: bakofjö:L
  • Bättre: bätter, leikane
  • Ben: bäin
  • Bäst: bäst, leikest
  • Bra: bra, gräitt, gott o-ljud
  • Behöva: bö hö:v, behandlas som två separata ord, ex: "hä bö dö ett hö:v" det behöver du inte, täärv
  • Boll: moil
  • Blåsa: goLa svagt, snäägg starkt och kallt
  • Barn: ba:n, gLont
  • Bestick, verktyg: remidjen, delltöuLen
  • Bord: båoL
  • Backe: knöus
  • By: boi, ex: "opa boin" i/på byn
  • Bli verb: vaaL eg. varda, ex: "hä va:L, hä vart, hä ha vorte". Även vid uppmaningar, ex: "dö va:L håva ne!" ha det bra! "du må ha det")
                                     

6.2. Ordlista C

  • Chips: päroknaster, ex: "päroknastre ita vä om fredakwelan" potatischips äter vi på fredagkvällarna
                                     

6.3. Ordlista D

  • Dessa: dömjena
  • Det här: häina/heina
  • Det där: hänna/hädena
  • Där: dena
  • De: döm
  • Det: hä
  • Därför: för dooi eg. "för ty det", jfr. norska fordi), å doi
  • Därifrån: däda, danten
                                     

6.4. Ordlista E

  • Er: jäde
  • Ett betonat: äitt, ex. i tjöft äitt båoL, å ett to: jag köpte ett bord, och inte två
  • Ett obetonat: e/i, ex. i tjöft e båoL" jag köpte ett bord
                                     

6.5. Ordlista F

  • Före: åte
  • Fest: bärhuweafta eg. "barhuvudafton"
  • Ful, fånig: läid, ex. men vo läid du jär!" vad du är fånig!
  • Flickan/tjejen: steinta, fLekka, fjälla
                                     

6.6. Ordlista H

  • Halt: shlentat, höLot
  • Hungrig: håongra, ex. våra jä håongra, ba:ne? är ni hungriga, barn?
  • Hjortron: snåtter, snåttren best.
  • Han/den här: haina, ex: "haina bi:ln jär shwårt" den här bilen är svart
  • Hemifrån: häma
  • Hem: häim
  • Härifrån: jäda, jädantjen
  • Hetsig: spanagge
  • Här: jena
  • Hur: vöre, mått om mängder, ex: vöre järe vä: dä?" hur är det med dig?, mått mötje va:L häjn?" hur mycket blir detta?
  • Harkrank: kågamoi/kogamoi
  • Hon/den här: hoina, ex: "hoina båoka jär tåong" den här boken är tung
  • Ha verb: håva, ex: "i ha:v, i hadd/haa, i ha hatt/havi"
  • Hos: nest, ex. döm vååor nest n Kalle de var hos Kalle
                                     

6.7. Ordlista I

  • Ingenting: åssit
  • Inte: itt/ett
  • Ingenstans: ingerst
                                     

6.8. Ordlista J

  • Jag obetonat: i, ex: i väit ett" jag vet inte
  • Jag betonat: je:g, ex. hä va:L båra deu å je:g" det blir bara du och jag
                                     

6.9. Ordlista K

  • Kraftuttryck lättare: "wo kLåån!", "wo sönda!", "skraan!", "jävlat", förstärkande eg. "jävligt", ex: "hajna lå:tn jär jävlat bäst" denna låten är verkligen bäst
  • Komma verb: koma, ex: hä kåm, hä kom, hä ha köme"
  • Kramas: gonalkes, knäppes
  • Klaga: krööym/krööum
  • Kall: kå:l, kållt
  • Kika: koox
  • Kal: snöud, snöutt

L

  • Lätt: jett
  • Lite: nalta, na greut mindre än nalta, na pilagreut ännu mindre
                                     

6.10. Ordlista M

  • Mygga: moi
  • Mjuk snö: fjuksnönn
  • Matsäck: nestjä:L, nestjä:La best.
  • Måste: nöges/nööst eg. nödgas, djita
  • Mycket: mötje/mútje
                                     

6.11. Ordlista N

  • Någonstans: nagerst
  • Norrsken: låterstji:n, låterstji:ne best.
  • Några: na, nager
  • Ni: jä
  • När: nå:r, ex: "nå:r sko dö fåra?" när ska du åka?
                                     

6.12. Ordlista O

  • Ord: åoL
  • Oftast: teidest
  • Oftare: teidare
  • Ont: illt, ex. i hav illt öte bäine jag har ont i benet
  • Oväder: gårai:l
  • Oregelbundet: skova-lotom
  • Ofta: teiid
  • Omodern: gamelsmöko

P

  • På: o pa
  • Pojken, grabben: påtjen
  • Potatis: päro, päron best.
                                     

6.13. Ordlista R

  • Rödaktig, rostfärgad: röud
  • Rädd: härajärte eg. harhjärtad
  • Rak: rätt
  • Rönn: rååin
  • Ren djur: räin
                                     

6.14. Ordlista S

  • Smörgås: kLäämm klämma
  • Ska: s koL, skoLa plural ex: "worså:t skoLa jä?" vart ska ni?
  • "Snälla du": gulle dä
  • Skäggig: stjägga
  • Så där: s önna/södena
  • Skräp: rakkeL
  • Skulle: s kull
  • Snöa tungt: gLopa, ex: "hä jär öte gLopa" det snöar tungt
  • Saga: sögo
  • Skidor: ander, andren best.
  • Skata: stje:r
  • Spindel: kangråot
  • Så här: s öjna

T

  • Till: dell
  • Tycka om: töttj om, höddj å:t, ex: "i höddj å:t dä" jag tycker om dig
  • Tills: deles
  • Trött: tråitt

U

  • Ur preposition: oi, ex: hä stji:l oi sä" det skiljer sig från mängden
  • Uppblåst, mätt: kwedo
                                     

6.15. Ordlista V

  • Vara verb: våra, ex: "hä jär, hä var, hä ha vöre"
  • Vad: vo/wo, ex. vo jär häjna?" vad är detta?
  • Vart riktning: worså:t
  • Varifrån: voda/woda, ex: woda jär dö?" varifrån är/kommer du?
  • Var: wors/vors
  • Vi: vä
                                     

6.16. Ordlista Å

  • Åka skidor: stjider, räänn
  • Åldras verb: djimLes, ex: "han ha bört å djimLes" han har börjat bli gammal
  • Åka skridskor: skreekk

Ä

  • Ändå, i alla fall: leiik, ex: "i sko leiik åt sta:n" jag ska ändå till stan
  • Äta verb: ita, ex: "hon i:t, hon å:t, hon ha ite"
  • Äga verb: ääig, ex: "han äig, han aatt, han ha atte"
                                     

6.17. Ordlista Ö

  • Öra: ååir
  • Överallt: ållomstansh, överållt
  • Ö: åi, ex: "vä håvan stögo opan åi" vi har en stuga på en ö
                                     

7. Externa länkar

  • Vi som talar Pitebondska - facebookgrupp
  • Bothnian dictionary - ordbok över de norr- och västerbottniska målen
  • Kortkurs i Pitemål
  • Nalta Waller - blogg på pitemål
  • Lyssna på pitemål på ISOF:s dialektkarta
  • Botniamal - blogg om norr- och västerbottniska dialekter
  • Ordlista med svenska översättningar