Back

ⓘ Genitiv




Genitiv
                                     

ⓘ Genitiv

Genitiv är ett grammatiskt kasus, som oftast markerar ägarskap – att ett visst substantiv äger, innehar eller besitter ett annat substantiv. Ett exempel på en vanlig genitivkonstruktion är mannens hus, som i tyskan uttrycks med das Haus des Mannes och i finskan miehen talo.

                                     

1. Genitiv i svenskan

Genitiv markeras i standardsvenskan med ett så kallat "genitiv- s – som vanligen placeras sist på ordet som skall markeras – till exempel Eriks. Enda undantaget är att markera genitiv genom att sätta ut en apostrof direkt efter ett namn som slutar på - s och - x eller - z – till exempel Lars bil – om tveksamhet kan uppstå. Vanligen löses problemet med omskrivning, och den här formen är numera ovanlig i svenskan. Den kan ha viss del i den förvirring som lett till felaktigt användande av engelskt genitiv. var rekommendationen, för formell stil, att man satte genitivändelsen på huvudordet – som i det senare exemplet. På det sättet blir det heller ingen tvekan om att det är länsstyrelsens beslut som avses medan betydelsen kan bli tvetydig med genitivändelsen på det sista ordet i en sammanhållen fras – även om det känns mer naturligt. Rekommendationen i dag är därför istället att man skriver om texten så att man undviker gruppgenitiv.

                                     

1.1. Genitiv i svenskan Genitiv i svenska folkmål

I de nordiska talade språkliga varieteterna skedde en stor inskränkning i genitivens användning med början omkring 1300. Inom det nordiska språkområdet är det bara isländskan som bevarat genitiv som ett stark talspråkligt kasus. Till och med i den konservativa älvdalskan är genitiv troligen inte en böjningsform. Omskrivningar används allmänt i folkliga nordiska talspråk utom isländska i stället för genitiv.

                                     

1.2. Genitiv i svenskan A-genitiv

I vissa folkmål i sydvästra Sverige finns dock så kallad a‑genitiv, som troligen är en böjningsform och inte en klitisk partikel frasklitika. A‑genitiv finns huvudsakligen i personnamn och ortnamn; vid andra substantiv används omskrivningar som ”benen på hästen” istället för ”hästens ben.” Undantagsvis har appellativ a ‑genitiv.

Ändelserna i a‑genitiv varierar, men i de enklaste fallen är ändelserna dessa:

Fornsvenska utljudande ‑ o i feminina n ‑stammar blir ‑ e i dessa mål; genitiven har varit Stino – jämför standardsvenska kvinn o frid – men alla svagtoniga ‑ o har blivit ‑ e. Den fornsvenska genitivändelsen ‑ har blivit ‑ a genom r ‑bortfall i dessa mål.

I a ‑genitivböjning får alltså starka substantiv ändelsen ‑ a eller variationer därav som ‑ as, medan svaga substantiv mansnamn på ‑ e och kvinnonamn på ‑ a får vokaländring till ‑ a respektive ‑ e enligt tabellen.

Att ‑ ar anges som fornsvensk ändelse på starka substantiv i tabellen skall inte tolkas som att starka substantiv allmänt hade denna genitiv i fornsvenska, utan att genitivändelsen ‑ a på vissa egennamn som är var starka substantiv har sitt ursprung i den fornsvenska genitivändelsen ‑ ar, och att denna ändelse ‑ a generaliserats för egennamn som är var starka substantiv. Vissa fornsvenska namn hade alltså genitivändelsen ‑ ar, som sedan blev ‑ a, och dessutom spreds till namn som i fornsvenska hade genitivändelsen ‑ s Erik – Eriks i fornsvenska, och till moderna namn som My.

Julius Swenning menade dock, att ändelsen ‑ a inte kommer av fornsvenska ‑ ar som har bevarats i eller spridits till starka substantiv, utan var en generalisering av de maskulina svaga n ‑stammarnas ändelse.

Appellativ som betecknar personer kan ha a ‑genitiv. Hos de närmast egennamnslika mamma och pappa är genitiverna mamme och pappe allmänna i Långarydsmålet. Även mindre namnlika ord som kapten och faster kan ha genitiverna kaptena och fastera.



                                     

1.3. Genitiv i svenskan Förkortningar

Genitiv för förkortningar skrivs vanligen som:s – till exempel SJ:s tidtabell och ABB:s styrelse. Undantaget är förkortningar som uttalas som ord och inte bokstavskombinationer, till exempel Saab och Asea, som böjs med vanligt genitiv-s – Saabs växellådor och Aseas generatorer. Förkortningar som slutar på s får vanligen inget genitiv-s – utan man skriver till exempel SAS flygvärdinnor och BRIS jourtelefon.

                                     

1.4. Genitiv i svenskan Ortnamn

Ortnamn som slutar på konsonant får ett genitiv-s, exempelvis Stockholms tingsrätt, medan namn som slutar på vokalljud ofta står oförändrade som genitivattribut i fasta uttryck – exempelvis Solna tingsrätt, Malmö hamn, Uppsala kommun, men Ljungbys invånare. Till dessa orter hör även Kalmar av det äldre Kalmare och Gibraltar trots att de slutar på konsonant. Vissa ortnamn får istället bortfall, antingen i alla fasta förbindelser – som Falun Falu kommun eller bara i vissa – Trollhätte kanal men Trollhättans Stad.

På senare tid har avsaknad av genitiv-s även börjat förekomma i enstaka fall för ortnamn som slutar på konsonant – exempelvis Marieberg köpcentrum utanför Örebro, som stavas utan genitiv-s av centrumanläggningens ägare. Något vanligare är det för ortnamn som slutar på "-stad", t.ex. Kristianstad studentkår – vilket förutsätter att man uttalar ortnamnet med stumt "-d".

Denna praxis förekommer vanligen då det rör sig om namn på specifika institutioner. Säger man t. ex. "Volvo Kundservice", så antyder man att det finns en specifik avdelning inom företaget Volvo med just detta namn.

Sammansättningsledet Marie - i Marieberg är i sig för övrigt en försvenskad latinsk genitivform för femininum. Sådana former är alltjämt vanliga i ortnamnssammansättningar som Sofiero, Kristineberg, Helenelund med flera. Marie förekommer också i fler fasta förbindelser idag till exempel "Marie bebådelsedag" och "Jungfru Marie nycklar".

                                     

1.5. Genitiv i svenskan Inlånade former

Latiniserade släktnamn och andra namn på -us har tidigare ofta fått genitiv enligt latinskt mönster på -i eller andra ändelser beroende på ordets genus – som i exempelvis Orphei Drängar. På grund av latinets minskade direkta betydelse blir detta dock alltmer ovanligt – mycket beroende av den minskade kännedomen om latinets grammatik. Latinska genitiv förekom också flitigt inom kyrkan, där en del också lever kvar, med kanske de bästa exemplen – Jesu Kristi och Jesu liv. Genitivformerna Pauli i Pauli brev, Petri i Petri andra brev och evangelii övergavs i 1917 års kyrkobibel och är idag mycket ovanliga i skrift.

Under påverkan av engelskan förekommer det i dag att genitivändelsen - s i skrift åtskiljs från sitt huvudord med en apostrof, men detta är inkorrekt i svenska.

                                     

1.6. Genitiv i svenskan Exempel på uttryck och ord med genitivändelser

Tidigare hade genitiven en större betydelse i svenskan än vad de har nu. Till exempel styrde vissa prepositioner detta kasus och olika ord hade olika genitivändelser – som i till exempel isländskan och tyskan, samt i ännu högre grad i de slaviska och baltiska språken. I nutida standardsvenska finns detta nästan bara kvar i vissa uttryck och ord.

                                     

2. Genitivändelser i olika språk

Ej komplett hos alla listade språk

  • Turkiska: -in, -un, -ün, -ın kan i possessiva ändelser ha ett epentetisk och i gemen böjning ett epentetisk
  • Ryska: -a, -i, -u; -0, -ov, -ej fonologisk transkription
  • Finska: -n, -in
  • Litauiska: -o, -io, -os, -ės, -ios, -ies, -aus, -iaus, -ens, -ers; -ų, -ių
  • Svenska: -s
  • Franska: saknar genitivändelse använder prepositionen de istället
  • Klingonska: -wI wIj; -ma maj; -lI lIj; -ra raj; -Daj; chaj
  • Japanska: saknar genitivändelse använder partikeln の istället
  • Engelska: -s, -s, - eller prepositionen of
  • Isländska: -s, -a, -ar, -u
  • Kinesiska saknar genitivändelse använder ofta 的 de istället)
  • Kurdiska: -ê, -î
  • Spanska: saknar genitivändelse använder prepositionen de istället
  • Fornsvenska: -s, -u, -o, -e, -a
  • Latin: -ae, -arum; -i, -orum; -is, -um; -us, -uum; -rum
  • Tyska: -s, -es, en, ens


                                     

3. Källor

  • Hultman, Tor G. 2003. Svenska akademiens språklära 1. uppl. Stockholm: Svenska akademien. Libris 9079336. ISBN 91-7227-351-8
  • Hydén, Rundqvist, Grammatik, Studentlitteratur, Lund 2005.
  • Ulf Teleman, Svenska Akademiens grammatik, Norstedts bokförlag, Stockholm 2010.