Back

ⓘ Närkingska




                                     

ⓘ Närkingska

Närkingska är ett samlingsnamn på de svenska dialekter som talas i Närke, både de gamla genuina dialekterna och det regionala riksspråk som talas där i dag. Dialekterna hör till den grupp av svenska dialekter som kallas mellansvenska mål, vilket är ett övergångsområde mellan sveamål och götamål.

                                     

1. Kännetecken

De närkingska dialekterna har anknytningar söderut till Östergötland, och norrut till framför allt västra Södermanland. Exempel på drag som är gemensamma för de mellansvenska målen är genomgående tungspets-r och förekomsten av "tjockt l". Ett annat gemensamt drag bortfall av slutljudande kort n, i ord som Kerstin > Kersti och i min, sin, din och en framför feminina ord t.ex. min ko > mi ko. Andra mellansvenska drag är bortfall av -d efter vokal i slutet av ord och bortfall av -t i supinumformer av verb hittat > hitta.

Särdrag som är specifika för Närke är bland annat det uttal av i och y som brukar kallas Viby-i. Fenomenet har fått sitt namn efter Viby socken i Närke, och innebär att vokalerna i och y samt i viss mån även e får ett slutet, dovt surrande uttal. Ljudet återfinns på Närkeslätten och i gränstrakterna mot Östergötland, där uttalet också förekommer. I östra delarna av landskapet övergår gammalt kort o i ord som folk och sova till ett mellanting mellan ö och ä. I områden nära Hjälmaren ligger uttalet närmare ä. I de västra och norra delarna av landskapet övergår o till ett uttal mellan ö och å.

I formläran har Närke -a i slutet av feminina ord i bestämd form plural boka, bok samt i slutet av neutrumord som hus husa. När det gäller substantivböjningen av ord som i standardspråket har pluraländelsen -har Närkemålen ändelser på -ar eller -a i bestämd form pluralis, t.ex. hästar hästarna. Slutvokalens uttal är ett långt, mörkt a -ljud, vilket även gäller bestämd feminin artikel i singularis.