Back

ⓘ Gästrikemål




                                     

ⓘ Gästrikemål

Gästrikemål kallas de svenska dialekter som talas i Gästrikland, både de gamla genuina svenska dialekterna och den regionala variant av standardsvenska som talas där i dag. Landskapets dialekter är relativt enhetliga, och ingår i den dialektgrupp som kallas sveamål. Dialekterna har gemensamma drag med mål i Uppland, Västmanland och sydöstra Dalarna.

                                     

1. Kännetecken

Även om dialekterna i Gästrikland ligger nära varandra, kan man ändå dela upp dem i två grupper: dels de centrala målen kring Storsjön och dels övriga dialekter i trakter som gränsar till kringliggande landskap. En skillnad mellan dessa grupper är bestämd form av maskulina substantiv, till exempel hästarna som heter hästan kring Storsjön och hästana i de övriga delarna. I landskapets norra delar förekommer det norrländska draget med oböjliga adjektiv i plural, t.ex. dom är så snäll. I norr finns även en särskild obestämd form av feminina substantiv i singularis: e långä stång en lång stång.

I många ord som i standardspråket har trycksvag slutstavelse förskjuts tryckfördelningen framåt på ett karaktäristiskt sätt. Uttalet av ändelse- a i gumma och tala har ungefär samma styrka som sammansatta ord i standardspråket, t.ex. hustak. I trestaviga ord får näst sista stavelsen stark betoning, t.ex. o i ord som gummorna.

                                     

1.1. Kännetecken Vokalljud

I de genuina gästrikemålen tenderar det öppna a -ljudet framför tjockt l och r att bli ä -haltigt, i ord som halv och arv. Samma utveckling finns i ändelser och i tidigare kort stavelse i ord som slutar på u, på samma sätt som i uppländska, t.ex. i lädu lada.

Uttalet av e är öppnare än i standardspråket, och har ibland gått över helt till ä. Exempel på detta är ord som segla, ved och deg. I väst och sydväst förekommer Bergslags- u, alltså ett halvslutet, o -haltigt ljud som även finns i Dalarna och Västmanland. Ett drag som skiljer dialekterna i Gästrikland från de angränsande målen i Uppland är att de fornsvenska ändelserna -i och -u tenderar att bevaras i ord som galin galen och jävul djävul. Ursprunglig lång vokal tenderar att kvarstå i ord som lim och lom.

                                     

1.2. Kännetecken Konsonantljud

När det gäller konsonanterna har gästrikemålen inte bevarat förbindelserna mb och nd på samma sätt som i Uppland. Uttalet är t.ex. kammä kamma och binnä binda. Bortfall av d är vanligt, särskilt i slutet av ord efter vokal i ord som rö röd, ti tid och ve ved. Bokstaven faller också relativt regelbundet mellan vokaler, i ord som bruar brudar och spaen spaden. Även i slutet av verbformer med -de preteritum och -d particip faller -d. Uttalet av målade och målad sammanfaller alltså till målä.

En arkaism är att gammalt kort n på vissa håll bevaras i bestämd form singularis av feminina ord, till exempel gummän gumman och tin tiden. I bestämd form pluralis av neutrumord bevaras n över hela landskapet, men med varierande ändelser. I sydväst heter det t.ex. gôlven golven jämfört med gôlvena i övriga delar. Däremot bortfaller n i förbindelsen rn på många håll, i ord som ban barn och björ björn.

Bevarat bokstavsenligt uttal av förbindelserna lg, rg och gd förekommer i ord som älg, varg och nöjd fsv. nöghder.