Back

ⓘ Hälsingemål




                                     

ⓘ Hälsingemål

Hälsingemålen eller hälsingskan har gemensamma drag med såväl norrländska mål, norska som sveamål. Grovt sett räknas dialekterna i den södra halvan av Hälsingland ofta till de uppsvenska sveamålen och norra Hälsingland till de norrländska målen. En alternativ gräns mellan dessa båda dialektområden följer Hälsinglands nordgräns mot Medelpad, och en äldre gränsdragning Hälsinglands sydgräns mot Gästrikland.

                                     

1. Västliga drag

Hälsingemålen har flera västliga drag:

  • Liksom i Norge, Jämtland, Härjedalen och dalmålen används i Norra Hälsingland formen bu för bod.
  • Liksom i Värmland, Jämtland, Härjedalen och delar av Norge har verb i presensform alltid ändelsen -er istället för -ar, exempelvis börjer och simmer istället för börjar och simmar. Även börje respektive simme.
  • Liksom i Härjedalen och Jämtland används sj-ljud istället för r i rk, rp och rt, som blir sjk, sjp respektive sjt, och istället för tjockt l före t, exempelvis stasjk stark, tosjp torp, bosjt adverbet bort, josjt gjort och svasjt svalt. På vissa orter uttalas detta som bakre sj-ljud liknande tyskt ch-ljud.
                                     

2. Nordliga drag

Hälsingemålen, särskilt de norra delarna, karaktäriseras liksom övriga norrländska mål av:

  • förmjukning av konsonanter, inte bara i början av ord som i riksspråket, utan även inuti ord, exempelvis äntja änka, foltje folket,
  • bortfall av endelsen i presens av historisk starka verb i norra Hälsingland. Sålunda heter det han läs han läser på nordliga Hälsingemål, i ett mellanliggande område han läse, och han läser i de södra delarna.
  • spår av de norrländska målens äldre korta vokal med kort konsonant, bland annat Delsbo, i skillnaden mellan bela börda, bestämd form bela, och floge fluga, bestämd form flogo.
  • ändelsen - an eller - en vid bestämd pluralform.
  • vokalbalans, som tillämpas i norra Hälsingland. Ändelsevokalen ser således olika ut beroende på om ordstammen var kort- eller långstavig i fornsvenskan. Detta innebär att nordhälsingskans flôge fluga kortstavigt ord och stinta flicka långstavigt ord motsvarar sydhälsingska flôga respektive stinta. Vokalbalansen är även ett särdrag i östnorska och samiska dialekter, särskilt östsamiska. En teori som framförts är därför att vokalbalans i nordskandinaviska dialekter beror på skandinavisering av samer, främst sydsamer, på 1300-1600-talet i dialektområdet.
                                     

3. Sydliga drag

Hälsingedialekterna har även flera likheter med övriga uppsvenska sveamål:

  • förlängning av konsonant i sådana ord som betti bitit, söppe supit, fuggel fågel;
  • gar garn, jär järn och så vidare.
  • tonlöst l före t, exempelvis hehlt, svählta ;
  • de saknar diftonger
  • i böjningen plural utan r, bestämd singular feminimum vanligen -a, presens ind. i regel på -e.
  • supra-dentalt s i stället för r framför k och p, till exempel starsk stark, korsp korp.

Typiskt för till exempel Hudiksvall/Iggesund/Bergsjö-trakten är även att man ofta använder sig av bestämd form av substantiv vid ägorätt; "Var är hans bil då?" blir gärna "Var är bilen hanses då?"