Back

ⓘ Skelleftemål




                                     

ⓘ Skelleftemål

Skelleftemål eller skelleftebondska är en norrländsk dialekt som talas främst i norra Västerbotten och en variant av bondskan. Den är del i ett dialektkontinuum som sträcker sig i varje fall från Umeå i söder till Luleå i norr, varför en exakt geografisk avgränsning är svår att ange. Skelleftemålet talas i bygderna längs Skellefteälven. Dialekterna som talas i kustbygderna nära gränsen till Piteå kommun tenderar att gradvis gå över till pitemål. I industriorterna uppstod det vanligen blandspråk på grund av inflyttningen från andra orter. I dessa blandspråk har rikssvenskan haft en tydlig påverkan på satsbildningen, grammatiken och ordförrådet och det förekom också några enstaka låneord från diverse dialekter, exempelvis sydvästerbottniska mål.

Dialekten är nära släkt med de omgivande dialekterna utmed den västerbottniska och norrbottniska kusten, och påtagliga likheter finns även med österbottniska, jämtska och sydligare norrländska mål.

Under 1900-talet så satsade myndigheterna på att försvenska språket i skelleftebygden vilket ledde till att många föräldrar valde att inte prata bondska med sina barn. Dialekten började därefter hastigt försvinna och numera är det främst äldre människor och folk som vuxit upp på landsbygden som talar skelleftebondska. Numera talar de yngre och boende i centralorten Skellefteå rikssvenska med dialektinslag i uttal, språkmelodi och ordförråd. Några författare från skelleftebygden har skrivit litteratur på skelleftebondska, bland annat Sara Lidman, Torgny Lindgren, P.O. Enquist och Nikanor Teratologen.

                                     

1.1. Karakteristika Vokalbalans

Såsom de flesta övriga norrländska dialekter kännetecknas skelleftemålet av vokalbalans. Den fornnordiska kortstavigheten har skelleftemålet till skillnad från pitemålet inte bevarat, dock har tvåstaviga ord som i fornnordiskan var långstaviga i skelleftemålet ofta tappat sista stavelsen helt, medan de som var kortstaviga har bevarat eller förstärkt andra stavelsen. Trots att långstaviga flerstaviga ord således har blivit enstaviga, har tvåstavighetsaccenten behållits i ordet, vilket då kallas cirkumflexaccent eller tvåtoppsaccent. Cirkumflexaccent brukar i svenskan förekomma i ordet "fan" fa-an.

                                     

1.2. Karakteristika Vokaler

Skelleftemålet har likt gutamål bevarat diftonger från fornnordiskan. Dessa diftonger förekommer som /ai/ från både /ei/ och /øy/ och /au/ från /ǫu/. Orden "sten", "öra" och "gök" har historiskt haft diftonger och heter således staiN, aair och gauk. I ord där diftongerna hamnar före ett m, exempelvis i "hem" f.no. heim, "gömma" f.no. gøyma och "ström" f.no. strǫumr monoftongeras de två förstnämnda till /æ/ medan den sistnämnda monoftongeras till /ö, och orden heter därmed hæmm, djææmm och strömm. I vissa fall så monoftongeras /ǫu/ till /æ, som i æmm f.no. ǫumr. I Kågedalen brukar /ai/ monoftongeras till /æ/ i alla positioner förutom utljud, så "ben" heter bæ:N f.no. bein, men hö heter hai f.no. høy. Skelleftemålet har också sekundära diftonger från gammalt ī, ȳ och ū, i form av /ei, /öy/ och /öu, varav dessa endast förekommer i utljud. Exempel på sådana ord är trei, möy och döu jfr. f.no. þrīr, mȳ, þū. Annars uttalas både ī och ȳ som /i/ och ū som /u, exempelvis i ord som i:s, miir och hu:s f.no. īss, mȳrr och hūs. Kort i och y har diftongerats till /ei/ respektive /öy, exempelvis i orden eint och möyttje. Diftongerna kan variera mellan olika byar, exempelvis så saknar nysätramålet i söder både primära och sekundära diftonger till skillnad från skelleftemålet och Burträsk saknar den systematiska monoftongeringen av de fornnordiska nedärvda diftongerna före m. Fornnordiskt långt ē har i skelleftemålet brutits till /je, till exempel så heter "lätt" f.no. lēttr jett på dialekt. Vokalljudet i ord som komma och sova, uttalas i skelleftemålet med å-ljud liksom i riksspråket, medan vokalen har ett ö-aktigt uttal i södra Västerbotten.

* Uttal med /œʉ̯/ är vanligast i Kinnbäck och bygderna vid gränsen till Piteå kommun.

                                     

1.3. Karakteristika Konsonanter

Likt många andra dialekter så har både fornspråkligt /l/ och /rð/ utvecklats till tjockt-l. Ord som "hård" och "hål" uttalas därför som hɑL respektive håL f.no. harðr och hol. De i fornnordiskan hårda k:en och g:en övergår till /tɕ/ respektive /dʒ/ framför en främre vokal, såsom i tjöörk kyrka och djära göra. De blir också till skillnad från rikssvenskan också förmjukade i mitten av ord, som möyttje mycket och vaiddjen väggen. Notera dock vaigg vägg med hårt g i obestämd form. Denna förmjukning har numera blivit ovanligare och följs inte regelbundet av alla talare i dag. Det gäller i synnerhet i fall där konsonanten skiftat i olika böjningsformer, som i nyss nämnda vaigg / vaiddjen eller paik / paitjen pojke/pojken.

                                     

2.1. Grammatik Substantiv

Substantiven i skelleftemålet tillhör ett av tre genus: maskulinum, femininum eller neutrum. De kan i likhet med riksspråket stå i bestämd och obestämd form, samt i singular och plural. Vad gäller kasus kan de förutom nominativ och genitiv också stå i dativ och vokativ. Ackusativ har samma form som nominativ. Maskuliner får i regel ändelsen -en i bestämd form, medan femininer får -a eller, för femininer som slutar på u, -n. Neutrer får -e i bestämd form.

Ursprungligen långstaviga maskulina pluraler fallit samman med kortstaviga maskulina pluraler, exempelvis långstaviga hesta hästar i stället för det förväntade *heest, detta i analogi med kortstaviga maskuliner som dɑga dagar.

I plural obestämd form övergår maskuliner och femininer till grav accent samtidigt som maskulinerna får ändelsen -a. Neutrer står oförändrade i plural obestämd form. I bestämd form plural får maskuliner -a eller -aN, medan femininer vanligen får -eN, båda i grav accent. Neutrer får -a, med oförändrad accent. Detta är de vanligaste böjningsmönstren, åtskilliga undantag finns.



                                     

2.2. Grammatik Pronomen

Något utmärkande för skelleftemålet är att det personliga pronomenet "jag" heter i på dialekt, däremot när det står i betonad ställning så heter det jig. Något som är vanligt förekommande i de norrländska dialekterna som också återfinns i skelleftemålet är att ordet "det" uttalas som he kort e. Uttalet av pronomen ändras en del beroende på om det är i betonad eller obetonad ställning. I tabellen nedan har de betonade formerna skrivits inom parentes och lång vokal har markerats med ett kolon för tydlighetens skull. Märk att uttal kan skilja dialektalt från by till by och inget uttal av ett ord är mer eller mindre rätt än det andra.

Likt norskan och danskan så brukar man sätta possesiven efter det som ägs, alltså så säger man exempelvis huse mett mitt hus och bilen hennars hennes bil.

Ren genitiv är sällsynt, men när den förekommer, har den samma ändelse som dativen. Det normala är omskrivning med possessivpronomen bo:ka hɑNNsj Helge = Helges bok, tjaingsko:N hennars Eivor = Eivors näbbkängor eller sammanskrivning hestrompa = hästens svans. Dativ, vilket endast markeras i bestämd form, bildas i singular med -åm för maskuliner, -en för femininer, och -en med grav accent för neutrer. I plural bildas dativen med -åm och grav accent i alla genus. Flera adjektiv och verb styr dativ. Ackusativen är alltid lika med nominativen. Vokativ med ändelsen -e används vid tilltal av levande varelser mamma > mamme!

Många geografiska namn inkl. byars namn står i bestämd form eller dativ beroende på sammanhang dära kLutmærrken = i Klutmark. Partitiv artikel används vid ämnesnamn och i pluralis hoN dreikk mjɑLka = hon dricker mjölk; jfr Torgny Lindgrens böcker.

Personnamn förses med artiklar som också kasusböjs, i nom. och ack. – "en" för män och "a" för kvinnor:

"I treffe nSture" Jag träffade Sture. "I gav åm Sture nklɑɑkk" Jag gav Sture en klocka. "Wårs jer aSara?" Var är Sara?

Possessivpronomina står efter sitt substantiv och böjs i genus, numerus och kasus.

"NestdjäLa mi:iN" min matsäck, "Einni skɑ:påm mi:Nåm" i mitt skåp.

                                     

2.3. Grammatik Verb

Verben kan delas in i svaga, starka och oregelbundna verb. Samtliga verb, med undantag för gå och stå, saknar -er i presens. En stor grupp verb, svaga och ursprungligen kortstaviga, ser likadana ut i infinitiv, presens, preteritum och perfekt. Å bɑ:ka att baka, I bɑ:ka jag bakar, I bɑ:ka jag bakade, I hæ bɑ:ka jag har bakat. Övriga svaga verb får -e i preteritum och perfekt. Å heemt att hämta, I heemt jag hämtar, I hemte jag hämtade, I hæ hemte jag har hämtat. Starka verb har som i riksspråket vokalväxling i stammen. Å fɑ:ra att fara, I fæ:r jag far, I fo:r jag for, I hæ fö:re jag har farit; plur. ve fo:or vi foro.

Pluralböjning av verben förekommer i indikativ och imperativ. Pluralformen är i presens identisk med infinitivformen medan den i preteritum för svaga verb är identisk med singularformen. Starka verb har särskild pluralform i preteritum. Nö kåmma steinteN nu kommer flickorna, Dem djeeing först de gick först. Plural imperativ ändas på -eN, med grav accent: KåmmeN ɑ etteN! kom och ät!.

I skelleftemål kan man negera perfektformen av verb med o-. Betydelsen av verbet ändras då till inte. än: Bussn hæ okåmme bussen har inte kommit än, I hæ ovö:re ɑ hɑnnle jag har inte varit och handlat än.



                                     

3. Kända fraser

  • "Harta borti hartn jer brano, å harta borti he jer nalta." Hälften av hälften är en hel del, men hälften av det är något litet)
  • "I mått da raint eint vetta" Jag vet faktiskt inte
  • "I seg eint ommä" jag är inte oenig med dig
  • "He djäll eint annä" Det är inte så mycket att göra åt det
  • "Du vahl hava nä" Ha det så bra
  • "Välise he" Så bra
                                     

4. Ord och tal

Stavning och uttal: Stort /L/ betecknar tjock l /ɽ, stort /N/ betecknar tjockt n /ɳ, /æ/ markerar ett främre a-ljud som förekommer i skelleftebondskan som i rikssvenskan brukar förekomma i ord som "Här" och "När", /ɑ/ betecknar ett bakre a-ljud, dubbelvokal markerar cirkumflexaccent. Lång vokal har markerats med ett kolon.

                                     

4.1. Ord och tal Tal 1-1000

  • 40: förti
  • 12: tåLv
  • 70: sjutti
  • 15: femtaN
  • 9: neei
  • 3: trei
  • 7: sju
  • 20: tju:gu
  • 1000: tu:sn
  • 90: nitti
  • 14: fjortaN
  • 18: æ:rtaN
  • 8: ɑɑtt
  • 1: aitt/ai:N
  • 100: hunnre
  • 19: nittaN
  • 6: saiks
  • 80: ɑtti, ɑ:teti äldre
  • 10: teei
  • 11: elva
  • 30: tretti
  • 2: tjwå
  • 60: saiksti
  • 13: trettaN
  • 16: saikstaN
  • 5: femm
  • 17: sjuttaN
  • 4: fi:ir
  • 50: femti
                                     

4.2. Ord och tal Ord

A

  • Aldrig: ɑller
  • Allting: ɑlldai:la
  • Auktion: æ:vesjo:N
  • Arbete, arbeta: ærrbai:t
  • Alfabet: æbbesde, æ:besde
  • Annanstans: æ:derst

B

  • Baklänges, bakåt, på rygg: ɑtabæ:k
  • Broms insekt: bremms
  • Bord: bo:L
  • Bra: bræ
  • Brödspade: brö:fjö:L, bæ:kufjö:L
  • Bredvid: ɑtve
  • By: böy
  • Ben: baiN
  • Bild, illustration: ro:os
  • Bli, må: vɑ:ɑL
  • Bestick, verktyg: deillfɑng
  • Barr: dɑ:rinɑ:L

D

  • Dessa: demjeNNa
  • Detta: heNNa / hæNNa
  • Där: deNNa / dæNNa
  • Du: dö / du Obetonat döu: Betonat
  • Dåligt: dɑ:Lit, o:bræ
  • Det: he kort e, i vissa positioner e och ne

E

  • Enkom, speciell: aiNkåmm
  • Envis: tju:rut

F

  • Flicka, tjej: steeint, fLeeikk
  • Ful: ju:t

G

  • Gästabud, fest: djesstbå
  • Ganska: bræ:No
  • Girig: dje:ru
  • Göra: djä:ra
  • Gök: gau:k

H

  • Huruvida, ifall: hort
  • Hem: hæmm
  • Här: jeNNa / jæNNa
  • Hjortronen: snåtter, snåttren
  • Hemifrån: hæmma
  • Halkigt: skre:Nut
  • Harkrank: möy:skrank, lɑngbai:Nemöy
  • Hos: nest
  • Hur: hö:re / hu:re, hy:ri Burträsk

I

  • Inte: eint
  • Ingefära: einfje:r
  • Ihjäl: ihä:L

J

  • Ja: jo ofta genom inandning
  • Jag: i obetonat, i vait eint ", ji:g betonat" jig ɑ döu", je:g och jä:g Burträsk respektive Lövånger

K

  • Kika: kååkks
  • Kal: snau
  • Kaffe: kæffi
  • Koffert, baklucka: skuff

L

  • Ladugården: fu:us, fu:se
  • Lätt: jett
  • Lavskrika: rau-åll, raufågel, kåkksik
  • Låsa: je:es
  • Lägga, Ställa, Sätta: he: / he:v

M

  • Mustasch: munntæ:sch
  • Mygga: möy
  • Måste, vara tvungen: djetta
  • Mycket: möyttje
  • Myra: mau:r / mau:wer
  • Matsäcken: nestdjä:La
  • Människa: mennisj

N

  • Norrsken: lɑ:tersje:N, lɑ:tasje:N
  • Någonsin: nɑNsjtin, nɑnnsin
  • Ni: je, ji Burträsk
  • Något lite: nɑllta
  • Någonting, väldigt: nænnteing, he snjöödd nænnteing det snöade väldigt mycket
  • Någonstans: næ:gerst
  • Några: næ:ger

O

  • Orka: wåårrk
  • Ord: o:L
  • Ont: illt, he tæ:g se illt u:ti baiNe det gör så ont i benet
  • Orrhöna: öörr
  • Orrtupp: wåårr

P

  • Pank: blækk
  • Potatis: po:tæ:t, pä:reN
  • Pojken: pai:k, pai:tjen
  • På: oppɑ

R

  • Röksvamp: fjau:ksɑpp
  • Rök: rau:k
  • Ripa: ru:up
  • Rörigt, Ostädat: o:stö:kut
  • Rätt åt någon: tjeNNlit, he vær tjeNNlit ɑt de det var rätt åt dig

S

  • Skata: sji:r
  • Säl: sjä:L
  • Sparkstötting: spærrkar
  • Skida: ɑnnar höger skida, sji: vänster skida
  • Snigel: su:rdjilt
  • Så där: seddeNNa
  • Svamp: sɑpp
  • Svans: roomp
  • Se efter: sei ɑɑt
  • Strunt: tjåller
  • Spindel: kɑngerö:vel, kɑngero:vel Bureå, Lövånger
  • Snö: snjö
  • Skidspår: ɑnndö:ri
  • Så här: seNNa / sæNNa

T

  • Trött: traitt
  • Tills: deillers / deillars
  • Toalett: kLo
  • Tidning: tinning
  • Till: deill
  • Tokig: gau:dut
  • Tänka: taaintj

U

  • Ur, från: bårti
  • Upp: opp

V

  • Vad: wå
  • Var: wårs
  • Varannan: annwå:r / annvæ:r
  • Vem: wemm / wåmm, ho: endast i uttrycket ho vait?
  • Vi: ve

Y

  • Ylletröja, gensare: genns

Å

  • Åka skidor: reenn

Ä

  • Ämbar, hink: emmer
  • Är: je:r

Ö

  • Ö: ai
  • Öga: ö:ög, au:we ålderdomligt
  • Öra: a:air


                                     

5. Toponymer

Skellefteå kommun

  • Boliden: bo:li:a, bo:li:da
  • Jörn: jö:N, jö:råm dativ
  • Ursviken: ussjvi:ka, ossjvi:ka akut accent
  • Stackgrönnan: stækkgrönna
  • Skelleftehamn: kællhåLmen, sjelefftehɑmN den senare formen är nyare
  • Lövånger: le:vɑnger
  • Bureå: bu:ur
  • Örviken: ö:rvi:ka
  • Byske: bööistj, bööisk, biisk, biske det senare uttalet är förmodligen påverkat av rikssvenska
  • Medle: me:el, me:leN dativ
  • Kåge: kɑ:ɑg
  • Skellefteå: sje:let, sjellet, sjeleffte det senare uttalet är påverkat av rikssvenska och förekom vanligt i staden
  • Ersmark: æ:rsmærrk, e:rsmærrk, airsmærrk

Norsjö kommun

  • Norsjö: nossjö, nossji
  • Mensträsk: meNNsjträsk akut accent

Umeå kommun

  • Umeå: uumm

Arvidsjaurs kommun

  • Arvidsjaur: ærrvischaur, ærrvisjaur

Piteå kommun

  • Piteå: pi:it, pö:öit Byske, pa:ait Arvidsjaur

Luleå kommun

  • Luleå: lu:uL
                                     

6. Källhänvisningar

Marklund, Thorsten 1986. Skelleftemålet: grammatik och ordlista: för lekmän - av lekman 4. uppl. Skellefteå: Skellefteå museum. Libris 7790613. ISBN 91-970165-2-7

Mikaelsson, Sven 1999. nOLBOK på skelleftemål med läsestycken och ordlista

                                     

7. Externa länkar

  • Texter på skelleftebondska
  • Dialektprov från Burträsk i Skellefteå kommun
  • Dialektprov från Degerbyn i Skellefteå kommun
  • Dialektlexikon
  • Blogg på skelleftebondska
  • Ordbok över Burträskmålet